#momentofscience
Det cirkulerar en hashtag på twitter just nu som kallas #momentofscience. Här berättar forskare och annat löst folk om det livsavgörande ögonblick där de kom i kontakt med vetenskap och som fick dem att välja forskarbanan i sitt yrkesliv. Ögonblick som folk tar upp är bland annat månlandningen 1969 eller när man för första gången såg Saturnus i ett teleskop (vilket jag ska erkänna är väldigt häftigt och någonting som jag kan rekommendera alla att göra). Låt mig därför delge min avgörande kontakt med vetenskap:
…
…?
…!
Hm, nej, det verkar inte finnas något. Faktum är att även om jag självfallet tycker att det är roligt med så många människor som är entusiastiska över någonting som de håller på med och som tycks ha upplevt ögonblick som varit så vackra att det påverkat dem för resten av livet, så är jag inte särskilt förtjust i idén som sådan. Jag ska förklara varför, men låt mig först försöka reda ut vad katten det var som gjorde att jag började pyssla med vetenskap.
Jag har så länge jag kan minnas varit väldigt nyfiken och fantasifull av mig. Min favoritaktivitet som barn var länge att bygga med lego (vilket jag tycks ha haft gemensamt med många andra blivande ingenjörsstudenter) och teckna. Jag lärde mig läsa tidigt och läste allt som jag kom i kontakt med, vilket tidigt gjorde mig tämligen allmänbildad. Som så många andra barn var jag ohyggligt fascinerad av dinosaurier och ville bli paleontolog när jag blev stor (fast jag kallade det nog “arkeolog”).
Min första kontakt med någonting som kommer i närheten av fysik och annan naturvetenskap var sannolikt serier som Spindelmannen, X-men och Transformers, som ju alla innehåller vissa mer spekulativa element av sådant. Tack vare dessa serier började mina lekar och egna funderingar allt mer att kretsa kring svarta hål, tidsresor, parallella och alternativa universa, och så vidare. Samtidigt fortsatte jag att teckna, och när jag väl lärde mig skriva i skolan så började jag skriva ganska långa, fantasifulla alster (bland annat om den röda krokodilen Kroko och hans dagliga vedermödor i skolan, men också hans äventyr i dystopiska, alternativa universa, har jag för mig). Jag tror inte att jag hade någon tanke på att bli forskare eller hålla på med vetenskap när jag blev vuxen, däremot föreställde jag mig länge att jag skulle bli serietecknare och/eller författare.
Och ungefär så var läget fram till en bra bit in på gymnasiet. Jag minns att jag i tvåan fick frågan vad jag skulle göra när jag tagit studenten, och svarade att jag ville bli historielärare; det skulle jag fortfarande kunna tänka mig att bli eftersom jag både gillar historia och att lära ut. Men det som fick mig att börja gravitera lite mer mot naturvetenskapen - och det är väl det här som är så nära ett #momentofscience som vi kan komma i den här historien - var Uppsala-astronomen och författaren Peter Nilssons populärvetenskapliga böcker, som jag började läsa någon gång i mitten av gymnasiet. Jag kan verkligen rekommendera dem till alla som ännu inte har haft nöjet att dyka ner i dessa fina verk, som utgör en utsökt blandning av filosofi, historia, fysik och astronomi. Särskilt minns jag Nilssons fantasieggande beskrivning av (hans föreställning om) Schrödingers katt och de mer spekulativa momenten, som vita hål.
Allt detta väckte min nyfikenhet, men lämnade mig med en känsla av otillfredsställelse. Jag ville veta mer, och hur det egentligen låg till. Hur kunde man med matematikens hjälp skapa en så märklig varelse som den där stackars, instängda katten? Den enda lösningen var att börja läsa fysik på universitetet, och så blev det. Min plan var inte att därefter bli forskare inom naturvetenskap, utan kanske att läsa lite fysik och sedan hoppa till ett annat intressant ämne, jag funderade ett tag mycket på litteraturvetenskap, eller historia, och var nog nära att byta till något av dessa efter ett tufft första år i Lund.
Men allt bara rullade på, och nu råkar jag vara doktor i astrofysik. Det är ganska trevligt - jag kommer strax nämna vad jag tycker har varit trevligt under mina år med forskning - men jag skulle lika gärna kunnat vara doktor i historia. Eller lärare. Eller, ja inte vet jag - kamrer? Så livsavgörande har inte mina “moments of science” varit, tycker jag.
Nu kan vi komma till vad jag inte är särskilt förtjust i med den där twitter-taggen: Det faktum att man blev forskare beskrivs mer eller mindre implicit som ett kall. “And literally, from that moment on, I knew I wanted to be a scientist”, skriver ärkeastronomen Phil Plait när han beskriver hur han såg Saturnus i ett teleskop när han var fem år gammal. Och, okej, jag tycker verkligen att det är jätteroligt för honom, men jag är trött på bilden av forskare som de där som redan som barn var uppslukade av naturens mysterier och som både på arbete och fritid sysslar med det som de har älskat sedan de var fem år gamla. Eller, jag är inte trött på bilden i sig, utan på att den dyker upp så frekvent i förhållande till andra bilder.
Forskare kan nämligen vara på en mängd andra sätt. De kanske bara snubblade in på det hela ganska sent i livet, utan att ha upplevt att det varit förutbestämt sedan de var fem år gamla att det var detta de skulle syssla med. De kanske bara pysslar med vetenskap för att de råkar vara bra på det, inte för att de nödvändigtvis är särskilt förtjusta i sitt ämne. De kanske drömmer om ära och berömmelse som ett Nobelpris eller en välrenommerad professur kan ge. De kanske gör det för att deras föräldrar tyckte det.
Och så vidare. Jag kan på ett sätt förstå att man som forskare väljer att inte presentera vissa av dessa alternativa bilder av hur en forskares motiv kan te sig; vetenskaplig verksamhet är beroende av finansiärer, särskilt via det allmänna, och det är sannolikt bättre att visa upp att vetenskap är KOOLT och att universiteten är SPRÄNGFYLLDA med folk som ÄLSKAR vad de gör för dem som håller i pengapåsen. Men förutom det faktum att den bilden är ofullständig, så är jag som sagt inte förtjust i dess dominans av två skäl:
1) Jag tror att vetenskapen förlorar mycket talang och människor med andra perspektiv och erfarenheter genom att ensidigt presentera den som fylld med ett gäng entusiaster på gränsen till altruister som jobbar med sina vetenskapsprojekt 24 timmar om dygnet. “Jaha, är det det här som krävs av mig?”, tänker de sannolikt och så går de och läser företagsekonomi istället.
2) Forskarna skjuter sig själva i foten, rent arbetsmiljömässigt. Lets face it - att i ena stunden twittra om eller hålla en populärvetenskaplig föreläsning för allmänheten om hur HÄFTIGT och ROLIGT det är på jobbet, och i andra stunden kräva bättre arbetsmiljö av sin arbetsgivare, som oftast är universiteten och i förlängningen politikerna, är inkonsekvent. För, allvarligt, arbetsmiljön är många gånger inte bra. Man förväntas ofta vara tillgänglig och offra sig på kvällar och helger, man hoppar runt mellan svajiga två-åriga forskartjänster, ena perioden i Australien, andra perioden i Schweiz, och man ses inte sällan som en belastning och en kostnad man kan skära ned på. Men, om man försöker kommunicerar detta, hur ser det ut då? “Ok, ni har det lite stressigt och osäkert, men ni jobbar ju med det ni älskar och det är väl nästan belöning nog?!?” Det sägs inte explicit, men jag tror att eventuella klagomål från forskare lätt uppfattas så.
Så, snälla forskare, prata lite mer om hur mycket ni hatar ert forskningsämne. Eller hur likgiltiga ni är för det. Det är bättre på lång sikt, tro mig.
Men det skiter jag i nu, för att skriva den här texten har fått mig att fundera på vad jag egentligen har uppskattat under mina år på universitetet. Förutom uppenbara, mer allmänt beskrivande saker som själva problemlösningen och undervisningen, alltså, som jag stundtals har tyckt varit frustrerande, men oftast skitkul. De stunder då jag verkligen jag gillat vad jag har hållit på med har varit när man har suttit och gjort en mätning i labbet. Alla dagar och i vissa fall veckor av inställningar och tester har genomförts, och man sitter där och väntar på att mätningen ska bli klar. Klockan tickar, minut läggs till minut, och förväntningarna ökar; lite som jag föreställer mig sker när man sitter och tittar på lottodragningen. Och plötsligt är datan där på skärmen. Har man tur ser man genast om det är en fin mätning eller inte, har man otur måste man processa datan i någon timme eller dag(*) innan man kan avgöra. Men, oavsett vad, när man ser det där riktigt lyckade resultatet på skärmen, kan man luta sig nöjt tillbaka och bara njuta av välbehaget som drar genom kroppen på en. Vid dessa tillfällen är jag väldigt, väldigt glad över att jag inte valde att göra någonting annat efter gymnasiet.
Tack, Peter Nilsson.
(*) I några år om du är partikelfysiker, men det är jag ju inte, som tur är.
