Länge leve sommarsolståndet!
I natt firar vi sommarsolståndet, och att natten inte blir kortare än så här. Det är fan i mig tur det, för jag vet inte hur mycket mer ljus jag hade pallat med. Jag blir bara allt mer ljuskänslig med åren och sover sämre och sämre ju fler somrar jag tvingas genomlida. Det ska liksom inte vara spirande ljust i sovrummet vid halv sex på morgonen, det är onaturligt.
Det är inte bara ljuset som stör min sömn under sommaren; det är även kvällens kväljande värme som irriterar. På grund av detta måste vi ha balkongdörren öppen, vilket i förlängningen innebär att vi varje sommarnatt vaggas till sömns av duvornas envisa kuttrande, fiskmåsarnas skrattande och det evinnerliga pipandet från måsarnas ungar som bor på taket. Det blir inte särskilt svalt heller för den delen, för största möjliga effekt måste vi öppna köksfönstret och skapa korsdrag. Ska man se positivt på vad som därpå följer så kan man säga att fågelljuden inte längre hörs när vi öppnar köksfönstret. Mindre positivt uttryckt så beror detta på att kvittrandet och skränandet istället dränks av bussarna på Södervärn som går på tomgång plus vansinneskörandet från Spårvägsgatan.
Jag hatar sommaren, kanske lika mycket som området som jag bor i. Men vi går bildligt talat mot ljusare tider, eftersom vi i och med sommarsolståndet i realiteten går mot mörkare tider, och om ett par månader flyttar vi dessutom härifrån! Tjoho!
